I fredags hann jag inte ens komma ut ur M-st innan jag började längta efter Sixten och Tuva. Och började fundera på vilen tid vi skulle åka hem på söndagen.

Natten mellan torsdag vaknade Tuva och var näst intill otröstlig. Ingen av dem brukar vara så där ledsen så när det hände visste jag inte vad jag skulle göra. Jag försökte med allt möjligt och till slut lugnade hon sig. Automatisk börjar jag ju tänka vad det kan vara för fel, har hon ont någonstans, kanske är det mitt fel - jag kanske inte finns där så mycket som hon behöver. Vissa perioder är de ju mer mammiga och då är det inte bra om man åker ifrån dem osv.

Dagen innan hade jag drömt att S och T försvann när jag stod i duschen. Jag ringde inte polisen förrän dagen därpå, bl a för att jag hade så mycket att göra... Därför skulle socialen eller nåt komma och hämta dem för att jag inte ansågs som en lämplig mamma.

Som mamma, framför allt till flera barn, känner man sig aldrig riktigt tillräcklig. Jag vet inte om det var det som låg och gnagde i mitt undermedvetna.

S, T och P hade det jätte bra när jag och W var borta - lite för bra tycker jag nog (inte för att jag ville att de skulle sakna mig utan för jag blev lite avundsjuk på all egentid P fick :). Mamma var med och hjälpte till en hel del, bl a för att P jobbade (hemifrån) på fredagen.

Lördagkväll var de på fest hos Te och To med två andra familjer. Det var halloweenfest, för alla barn. S och T tyckte det var jätte kul, sov inte för de ville väl inte missa något, men somna med en gång i cykelkärran på väg hem. Och sov gott hela natten.

När jag o W kom hem på söndagen, låg de och sov middag men när de vaknade var de stort kramkalas (och de verkade inte ha några men alls för att jag hade "lämnat" dem)!