sa det bara!!! Och det kändes rejält!! Det var som en smäll rakt i ansiktet, inte ett knytnävslag utan mer med öppen handflata. Klatsch!! Och det kändes rejält och det känns än och kommer förmodligen att fortsätta ett bra tag framöver! Jag är inte den första och inte den sista som känner så här!!! Jag har gråtit, legat sömnlös, tänkt och vridit på saker och ting. Hur ska jag fixa det här?! Ska det vara så här?! Jag vill bara att alla ska må bra, att vi ska ha det bra och roligt tillsammans. Men om det fortsätter så här kommer vi inte att ha speciellt kul ihop - det som började så bra!
Är det tre-barns-chocken som kommit?! Verkligheten som har hunnit i fatt mig?!
Denna vecka har varit skit tuff - om jag ska vara helt ärlig! Under fyra månader var P hemma. S och T var hur smida som helst. Första 2 mån sov de ca 22 h om dygnet. När W var hos mormor och morfar kändes det som vi var barnfria. Varken jag eller P var knappt ensamma med alla tre barnen några längre stund. Nu har jag varit det från morgon till kväll. W behövde inte känna sig osidosatt och vi hade en riktigt bra tid. Men nu är det ett helt annat liv - det liv som jag ska leva ett år framöver... och jag vet inte hur jag ska klara det...bara efter denna vecka så känner jag mig som en gammal, ful, sur och urvriden disktrasa.
P nya tjänst innebär mer resor än tidigare. Denna vecka var P i Sth måndag och tisdag (sov över där, vilket jag ändå tyckte var bäst!). Onsdag var han i Småland och kom hem klockan elva på kvällen. Torsdag M-st (åh, underbart!!) och fredag Gtb. Till råga på allt var W dålig, feber söndag och måndag. Hon går ju bara på dagis tis - tors. Men fick vara hemma tis och ons. Jag fick lite hjälp av mamma, men att ha tre barn i fyra och en halv dag ensam - det känns!!! De är inte jobbiga, de är bara barn med behov av kärlek, stimulans, närhet, omtanke, stöd och stöttning. Och kruxet för mig är att räcka till för alla behov och barn!
Eftersom vi inte får ha W mer än 15 timmar på dagis, trots att vi har ansökt om mer tid. P har varit i kontakt med den mannen som bestämmer fler gånger men det verkar helt stopp Det känns mycket mycket tråkigt. Här ser man inte till barnen. Denna vecka har jag tänkt; Är det värt det här, är det värt att ha flyttat från Sth där man på många sätt satsar mer på barnen. Alla barn får vara 30 h när de får syskon (+ att man betalar halvtaxa - här är det tvärtom - 15 h och fulltaxa!!!?! Jag trodde att det var fel när jag fick första räkningen, ringde om det - men det stämde visst... helt sjukt!!) Alla fina parklekar som är supermysiga för barn - och föräldrar. Här finns det inga parklekar och bara några få lekparker. Jag vet att det är mycket mer människor där och större behov, men jag saknar det!! När jag går till lekparkerna här är vi oftast själva, mycket trist!
Under den tiden som P har jobbat och W börjat på dagis har jag försökt att göra saker de dagar hon är ledig, öppna förskolan och lekparker. Vissa gånger har vi gått själva bara hon och jag medan S och T varit hos mormor och morfar. Andra gånger har jag gått med alla tre barnen, men det är otroligt svårt och inte speciellt kul för någon av oss, man räcker helt enkelt inte till och jag vet inte hur länge jag orkar göra sånna saker. Och vem är det som blir lidande?! Det blir ju alla på sitt sätt men W ju den som mest kommer i kläm. Hon har ett stort behov av att träffa jämnåriga, utvecklas motorisk och språkligt, upptäcka saker och göra sånt som man gör på förskolan.
Innan P började jobba och efter S och T kommit så har vi inte märkt någon reaktion från henne. Denna vecka har hon inte haft någon aptit (jag får mata henne för att hon överhuvudtaget ska få i sig något!) hon har varit otroligt rastlös, energisk, vaknar och är jätte ledsen mm. Jag vet inte hur många gånger denna vecka som hon har sagt: Ska vi träffa någon? Hon räknar upp alla barn hon känner och antingen är de på dagis eller också bor de mer än 30 mil bort så vi kan inte träffa dem.
I fredags pratade jag med Tvillingklubben, de anser att alla som får tvillingar och har äldre syskon SKA ha syskonet på dagis minst 30 timmar - för allas skull! Det är inte samma sak att få ett som att få två! När jag berättade att vi fått avslag och att det var för W skull. Skrattade hon bara! Och sa precis som vi: Det är ju just för hennes skull som hon behöver vara på dagis!!! Det är ju förebyggande!
Det klart att jag klarar det, jag måste göra det, många innan mig har gjort det. Efter P ledighet kände jag mig full av energi, som en heliumballong. Jag tänkte ut saker jag skulle göra för att W skulle må bra och kunna få träffa barn osv. Luften började pysa redan förra veckan, men denna vecka gick det otroligt snabbt!! PANG!! Där var den energin!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej vännen!!
Usch, vad tråkigt det är!!! Håller verkligen med om att det just nu känns som den här kommunen inte tänker framåt vad gäller barnen. I alla fall inte så mycket som den kanske borde. Man kan ju se det när det gäller andra saker oxå. Jag tänker tex på det här med badhus relaterat till bibliotek som det har skrivits så mycket om. Det här med att M-stad fortfarande har 15 timmar känns ju lite gammalmodigt, men det handlar väl om pengar oxå. 15 timmar per barn ska det ju vara, men ni har ju två barn vilket borde innebära 30 timmar. Tyvärr får ni lida för det här, men jag hoppas o tror att det kommer att lösa sig för er, att de tar sitt förnuft till fånga. Hoppas att hon på tvillingföreningen kan påverka när hon ringer till komunen!!
Vi ses imorgon!
Kramar
Ja du, det är inte lätt när man träffar på styvnackade politiker och förskolepersonal som är styrda av pengar, pengar, pengar. Man kan ju tro att förskolan är till för barnen och inte tvärtom men ibland kan man känna att barnen är ett nödvändigt ont som förskolan får dras med... Jag om någon vet ju hur du har det, och då fick vi ju våra tvillingar utan att ha syskon först. Det är en otroligt tuff tid du är inne i nu och Wilma blir väldigt åsidosatt oavsett hur du gör och försöker ge henne tid. S och T tar ju ändå sin plats vid matning, skötsel mm, alldeles oavsett om ni är iväg på något som ska vara roligt för W. Jag lider verkligen med dig och hoppas, hoppas att kommunen och ert dagis tar sitt förnuft till fånga och hjälper er - innan det blir kaos. Detta ska ju vara den bästa tiden, inte den jobbigaste!!! Kramar i massor till er!
Tack för era kommentarer och ert stöd!!! Det uppskattas!!
Precis som Anna säger så skulle man ju vilja att barnomsorgen ser till barnens behov i första hand och inte till ekonomin! Jag hoppas också att det sker någon förändring innan vi allihop mår riktigt dåligt! I fredags eftermiddag kände jag att jag bävade och mådde dåligt inför kommande vecka - så ska det ju inte vara! Som du säger, det ska ju vara den bästa tiden och inte den värsta - en tid som får en att må dåligt och ställa till med problem och bekymmer i familjen....hmm....tråkigt och tragiskt....
Skicka en kommentar